1 Månad
Tänk att idag min fina lilla älskade skrutt är det precis 1 månad sedan du kom till världen! klockan 15.53 fick du för första gången se dagens ljus. Mycket har hänt sedan den dagen! Tänk att något så nära kan kännas så långt borta! Du finns varje dag i mina tankar och hjärta! Vissa dagar tittar jag på dina bilder med glädje och kan till och med skratta åt dina små miner du gjort med din lilla mun. Andra dagar rinner tårarna för varje bild jag ser! det värker både i kroppen själen och hjärtat! Bitterheten att jag inte fick ha dig kvar i livet svider verkligen!! Under hela tiden jag bar dig i magen trodde jag aldrig att något skulle kunna hända? Att något tragiskt kan hända, händer ju aldrig en själv har man tänkt! Ett ordspråk som jag ofta nu tänker på och anammar är "-Ropa inte HEJ, Innan du hoppat över ån" Med det menar jag att jag aldrig kommer att ta något förgivet här i livet längre! det är verkligen inte en självklarhet att man lever längre än sina barn! När jag är som mest nere på djupet i min sorg tänker jag och resonerar likt en karaktär i Vilhelm Mobergs Roman "Raskens" "Hans Fru vid namn Ida" blir under åren väldigt bitter på livets läxor och strävan för välbefinnande. Hennes ordspråk löd på detta sätt! -Man ska aldrig räkna ut något i förskott, för i slutändan blir det aldrig som man tänkt ändå! Visst när man är som mest under isen känns det bra att tänka just så för stunden! Men jag som person vill ju leva livet i stor förhoppning om att allt ska gå bra!! alla ska må bra! Jag vill kunna planera min framtid för många år framöver, man kan som sagt inte gå och vara rädd för att leva livet!
Rent praktiskt sett har vi kommit en bra bit fram på vägen med alla adeministriva göromål! Alla papper angående bodelning ,faderskapstest, bekräftelse av namn och efternamn till skatteverket,ansökan om delad vårdnad, försäkringsbolag är nu klara! Endast kvar är alla hundra femtio elva papper om alla dagar i föräldrapennings djungeln till försäkringskassan kvar.
Gravplats är ordnat, och likaså valet av gravsten. Nästa vecka den 11/7 begravs vår lilla Alexander på körfältets kyrkogård "Östra" Begravnings ceremoni kommer att hållas i Hoppets Kapell. Vi är även klara med all förberedelse inför begravningen. Vi har valt 3 psalmer som kommer att spelas på begravningen, samt att Magnus valt att spela låten "I am sailing" med Rod Stewart på cd. (Härlig är jorden) (I denna ljuva sommar tid) (Tryggare kan ingen vara). Något som känns bra ändå är att veta att man har medverkat på "ALLT" Från början i livet, till de allra yttersta slutet. Hade jag valt att begravningsbyrån skulle ha klädd Alexander i sina nya kläder, hade jag bittert ångrat mig sedan! Nu vet jag ju att allting är precis som vi valt att det ska se ut! Och det är något som gett mig sinnesro. Även att vi har blivit tilldelad en underbar kvinnlig präst! Hon har verkligen stöttat mig och Magnus i sina samtal med oss 1 gång i veckan! Att fått bolla tankar och känslor har varit precis lika viktigt som att strukturera upp hur begravningen skall utföras! Jag är så glad att det finns sådana människor som är så "Rätt" i sitt yrkesval, en helt otrolig "Medmänniska" Med stort hjärta och förståelse för andra människors känslor.
Jag har alltid själv sagt att den dagen jag dör! ska jag läggas i fors skogs kyrkogård "Bispgården" Annars skulle jag minsann spöka för mina efterlevande! "Skrattar" och Nu har vi egen familjegrav i Östersund! livet blir som sagt aldrig som man en gång tänkt sig!! För nu vill jag verkligen inte ligga någon annanstans än där en del av min egen lilla familj ligger.
Vi har även hunnit med ett möte med 2 barnmorskor som medverkade under Alexanders födelse, samt den läkare som var närvarade vid förlossningen. Man har inte kunnat hitta någon förklaring att det skulle ha varit fel på min kropp som påverkat Alexanders unika sjukdoms tillstånd. Moderkakan var dock liten, men tillräcklig för den veckan jag befann mig i! denna hade ej släppt från livmoderväggen heller, som man först trodde "moderkaksavlossning" Mina prover har varit under hela tiden legat jättebra! Men som sagt Alexander var verkligen ett mycket sjukt barn och påvisade väldigt starkt på ctgt den 5/6 att han var stressad och inte mådde bra med fallande hjärtljud. Att han var/ mådde så pass dåligt som han gjorde visste man egentligen ingenting om förän han kom ner till Barn intensiven i Lund.
Vi väntar fortfarande på att alla prover skall sammanställas på oss tre! Vi vill både för att reda upp "Då tidens händelse" och samt inför framtiden veta om man kunnat förhindra detta, men även om detta ovanliga fenomen är ärftligt på något sätt, eller om det enbart var slumpen att just Alexanders kropp skapade dessa proppar. Hur jobbig än informationen kan vara att höra så är den för oss jätte viktig.
Denna dikt skrev jag till min fina Alexander en tidig morgon några dagar efter hans bortgång. Denna skall även läsas upp på begravningen.
Älskade unge! Vi saknar dig så, jag ställer mig dagligen frågan! Varför var du tvungen att gå? Du var det finaste lilla liv som ur magen tittade ut! Jag njöt av dig varje sekund och varje minut!
En bit av mitt hjärta tog du med på din resa... tillbaka till himlens barnkammarvrå! Kärleken till sitt barn kan bara en förälder känna och förstå. Du gav så mycket du var så stark! Och nu måste jag begrava dig 3 m under mark.
Jag vet och känner att du alltid är mig med! Du var hos mig och tröstade då jag som mest led! Jag vaknar på natten och mina händer håller dig fortfarande kvar på Mitt bröst, du är verkligen den som I tanken ger mig tröst.
Tack min son för att du valde att kika förbi en liten stund! Lek nu med alla de andra änglabarnen i himlens Gröna Lund.
Mamma Susanne
